Bara ett liv

Man får bara ett liv, vad vi vet. Det är ett faktum som är rätt ångestframkallande för mig. Vad vi gör med det ska vi försöka bestämma oss själva för ( Den fria viljan är en helt annan huvudvärk som jag inte tänker gå in på idag.. ). Man ska välja var man ska bo, vad man ska arbeta med, potentiell partner, om man ska ha barn - allt det här "Vad ska jag göra med mitt liv?", "Vad vill jag åstadkomma?" och "Vad har jag åstadkommit?". Vissa val är särskilt svåra, andra kan vara lätta för att möjligheterna känns få. Jag är en sån som ofta tänker "Åh, herregud har jag valt rätt nu?" om de flesta val eftersom jag envisas med att vrida och vända på allting från varenda synbar vinkel.

Dagens "Åh, herregud!" är triggat av att min äldsta storasyster gifter sig imorgon. Ett stort bröllop ter sig otroligt skrämmande för mig - jag lyckas bli stressad å hennes vägnar på någe vis. Efter hennes möhippa fick jag min sambo att lova på allt dyrt och heligt att vi aldrig kommer gifta oss. Jag är säker på att bröllopet blir hur fint som helst och att hon och hennes blivande kommer bli väldigt lyckliga tillsammans, men herregud - den stressen ett stort bröllop för med sig. Näe tack. Det får vara för min del. Det är nästan så jag är impad av dom som står pall. Att inte båda parter av brudparet skriker rätt ut och springer sin väg framme vid altaret.

Det valet jag gjort som jag är allra mest nöjd med och inte för en millisekund ångrat är att skaffa barn. Det var nog en del skeptiska ögonbryn som höjdes av mitt val att skaffa barn särskilt med tanke på att jag var utomlands och enbart 22 år när jag fick min son. Och det var heller ingen jävla picknick när jag som 26årig mamma med två småbarn separerade från mitt ex. Men det har gått. Och när jag ligger i sängen och är på väg att somna med alla mina "Åh herregud"-tankar i mitt huvud kan jag med säkerhet lugna mig med en sak. Och det är att världen har blivit en bättre plats, bara av att dom finns.